Läkare + logik = FALSKT

Okej, det räckte inte med vanliga smärtstillande för att ta bort smärtan av gallanfallet så nu har jag tagit min sista Spasmofen.

I morgon måste jag ringa min ”kära” läkare på Ersta som tror att jag antingen säljer Spasmofenen på plattan eller petar i mig dem ohejdat i ett knarkberoende. Jag har försökt att tala om för honom att jag inte säljer dem utan har dem till när jag åker på gallkramperna som orsakas av medicinerna han har gett mig. Men han tyckte, senast vi snackades vid, att jag vid dessa djävulska anfall ska ringa på ambulans och åka till akuten för att tillbringa 5-12 timmar där i väntan på att få en kramplösande spruta istället för att ha en tablett/suppositor som man petar i sig och blir av med kramperna på 20-45 minuter. Var är logiken i det hela?

Så hur övertyga denna läkare att ge mig dessa kramplösare så jag slipper utnyttja samhällets pling-plong-taxi och slösa med min tid? Jag lovar att inte ställa mig på plattan och sälja dem. Jag lovar också att, precis som nu, bara ta dem när jag har riktigt ont.

Sen tror han att jag ska käka någon medicin som sätter mitt immunförsvar ur spel. Läste om medicinen och listan på biverkningar var inte trevlig, så glöm det. Tänker inte äta den om det inte är akut nödvändigt för min överlevnad.

Jag har en känsla av att jag kommer att bli osams med min läkare nästa gång vi pratas vid.

Längre än näsan räcker

Ibland undrar jag hur min kära make är funtad. Nu har han och dottern börjat planera en London-resa någon gång i maj-juni. Maken drar till USA den 14 maj och är borta en vecka. Sonen går ut nian och måste vara i skolan sista tiden. Tre av mina kära arbetskamrater drar till Kina någon gång i maj så jag kan inte vara borta. Nu sitter han där vid sin dator med dottern bredvid och bygger upp en massa förväntningar hos henne. Jag tycker att han borde kanske ha konfererat med sin fru om en sådan sak. Men jag kanske har fel? Om och när jag säger något så kommer jag att framstå som den stora glädjedödaren och syndabocken bara för att han inte orkar använda sin skalle. SUCK!!!

Dumheter och arbetssituationen för SJs personal

Smärtrapport:

• Skitont i vänster fot
• Öm i höften
• Ont i höger handled

Så var det avklarat. Det var en grej jag hade tänkt skriva om. Jo, om personalen som jobbar på SJ och till viss del SL. Och då menar jag dem som är ute bland de resande. Om ni har orkat läsa i tidningarna de senaste dagarna så kanske ni har sett att de har fått lika mycket information som oss resande men de kämpar på för att göra sitt bästa ändå. Deras arbetssituation är frustrerande och skitjobbig. Tänk dig att ha ett serviceyrke och så får du bara skäll av folk trots att du gör ditt yttersta för att allt ska fungera. Visst, de är ansiktet utåt men det får faktiskt finnas gränser för hur mycket skit man ska behöva ta. Det är ju knappast tågvärdarna som bestämmer vilka tåg som ska ställas in och varför. Och om de inte kan ge dig information så beror det på att de inte heller har någon information att förmedla. Så, snälla ni, det är kaotiskt för alla som försöker ta sig någonstans i det här landet och då hjälper det inte att skälla och svära åt de som jobbar med att försöka göra din resa så bra som möjligt.

Nu ikväll gjorde jag antagligen något korkat men jag orkade inte sitta här hemma och slumra i soffan. Jag haltade iväg till brorsan och fikade. Han bor inte så långt bort. Normalt tar det max fem minuter att gå dit. Idag tog den promenaden över 25 minuter. Men det var trevligt och mycket bättre än att sitta i soffan och nicka till. Jag tog faktiskt kameran med mig om jag mot förmodan skulle hitta något att ta en bild på. När man går så långsamt hinner man se sig omkring väldigt väl.

Over and out!